-

Jag bor i en stad, i städer ska det vara mycket liv och rörelse. Men just i denna stad så är det tyst. Största delen av året iaf. Jag bor i en sommarstad. En stad som blir invarderad av "stockholmare"  och badjävlar två månader om året. Då lever staden upp och folk rör sig under hela dygnet. Men idag så stod jag på balkongen, alldeles nyss faktiskt. Det var tyst. Ingen bil, ingen som går förbi, bara tystnad. Jag älskar tystnaden. Det kommer jag nog alltid göra. Jag är uppvuxen mitt ute i ingenstans där det är tyst och mörk. Tystnaden gör mig inget, den är bara skön. Men mörkret har jag väldigt svårt för. Både hemma hos mamma och pappa och här i staden. Jag tycker det är obehagligt. Riktigt obehagligt. Tom. när jag är onykter tycker jag inte om mörkret. Vad jag inte gillar med det är vet jag faktiskt inte, men känslan är inte trevlig. Jag är faktiskt rädd även fast jag har någon att hålla i handen när det är mörkt. Men det är inte så att jag inte klarar att gå ut i mörkret. Det gör jag, men med en obehagskänsla inom mig. Det är dock inget som hindrar mig i min vardag som tur är. Värst är mörkret ute. Inne går bra, iaf i lägenheten. Men är jag ute på ön och ska gå upp på övervåningen själv så tar det emot när det är mörkt. Det är obehagligt. Bara att jag vet att någon är där uppe så är det ok, men inte när jag ska gå upp själv dit. Egentligen när jag tänker efter vill jag inte vara ensamen i det huset alls när det är mörkt. Hos mina föräldrar går det bra, men inte i huset på ön. Mycket märkligt egentligen. Ute på ön är det oxå tyst. Det är skönt, då mår jag bra. Att det kan vara så tyst så tyst i staden där jag bor, det gillar jag.

Kärlek
/Lina