-

Måndagsmorgon i Östhammar. Sitter hemma hos Sandra. Hade jag inte haft henne hade jag nog gått sönder helt totalt. Hon tvingar i mig ngt att äta, hon tröstar mig när tårarna kommer.

Ilskan och tårarna botades imorse med att diska. Jag vet inte vad som är fel med mig. Jag har väl antagligen gått och blivit kär, och nu har det bara skitit sig. Eller det har det väl egentligen. Vi ska bara backa ngt steg. Han är rädd, rädd för kärleken. Det är inte lätt. Det sociala spelet människor emellan. Jag tror och jag hoppas.

Dagen kommer idag att bestå av flera tårar, svordomar, besök på granngården, panta och krasa lite glas tillsammans med Sandra. Jag har nog så gott som flyttat hit.

Jag har nästan bestämt mig för att helt bryta med Martin efter 9 år. Det känns jätte tungt men ändå jätte bra. Men samtidigt läskigt. Men jag tror inte att jag har något att förlora på att jag bryter upp. Men jag vet inte än, men det lutar ditåt. Jag har i helgen insett att jag inte är kär i honom längre. Jag vill ju det, men ändå går det inte verkar det som. Vi vill så olika i livet, och jag tror att jag hittat min själsfrände, även fast han inte har insett det än.

Du har gjort mig så fruktansvärt illa, fast samtidig saknar jag dig mer än vad jag trodde jag skulle göra efter såhär kort tid...



Inte iordning gjord någonstans. Men vad gör det, vem ska jag vara fin för?!