-

Jag tror att jag tappat fotfästet helt, jag känner inte igen mig själv. Inte bara när jag är nykter, utan på fyllan oxå. Jag brukar aldrig vara elak och dum. Det är något som har kommit senaste tiden. Och jag förstår inte varför. Eller jo egentligen kanske jag gör det. Jag är egentligen väldigt sårad och ledsen. Men jag försöker trycka undan det och vara hård och kall. Vilket verkligen inte verkar fungera. Jag är inte sån, jag är väldigt mjuk som människa och har väldigt lätt att ta åt mig. Men jag har försökt att vara hård och inte ta åt mig, vilket har resulterat i att någon har dragit undan mattan under fötterna på mig och jag har tappat fotfästet totalt.

Jag har ofta lätt till mina känslor, och har varit en som alltid pratat mycket och så. Men nu har jag istället dragit mig tillbaka och inte sagt så mycket. Och försökt att det ska rinna av mig. Men det har inte gått någe vidare. Eller förtillfället har det fungerat, men nu har jag samlat på mig så mycket känslor, tankar, funderingar att det bara inte går längre. Och det spårar, det är en soppa. Och jag känner mig ganska så skyldig till det oxå. Egentligen skulle jag väl skriva att jag inte bryr mig. Men då ljuger jag. Jag bryr mig, jag är ledsen över allt, förbannad, arg på mig själv. Jag har kunna skött allt mycket snyggare. Och jag trodde inte att jag skulle känna såhär. Men jag är jätte ledsen. Ledsen över mycket, mycket som finns inom mig som ingen vet.

Egentligen tror jag att jag varit för feg. Jag har inte vågat säga ifrån eller gå ifrån. Jag är för snäll, har alltid varit, vilket inte alltid är till en fördel. Men jag tror att jag har kommit underfund med en sak som spökar inne hos mig, och det kan jag nog reda ut så småningom. Måste bara låta allt lägga sig lite.

Det senaste året har varit en bergochdalbana totalt, i allt. Känns som allt varit inblandat. Från att ha varit i ett stabilt förhållande, att försöka skaffa barn (vilket inte lyckades och det är jag glad över idag), osämja mellan vänner, hittat en ny bästa vän som försvunnit, skulle förlovat mig (vilket aldrig blev av), jobb som kommer och går. Och nu sitter jag här, singel efter 8½år, kär i en annan, letar lägenhet, bråkat med en av mina bästa vänner (men det är löst nu), till att det går massa konstiga rykten och jag vet knappt var jag själv är. Allt känns mest märkligt och ensamt.

Men jag ska börja ett nytt liv, livet som singel. Det är ett hårt liv jag har framför mig, många spelregler som man ska lära sig. Till att kunna utnyttja vissa situationer. Men det är något jag måste lära mig. Jag kommer att bli starkare efter som.

Men nu ska jag föröska först och främst hitta fotfästet innan jag drar in någon annan i mitt liv. Vad ryktena säger just nu så får dom säga vad dom vill, visst till viss del kanske det är så. Men ändå inte. Och ja, jag bryr mig. Jag tänker bry mig. Låt mig få göra det i en dag eller två så är det lugnt sen. Jag är inte den som bara kan låta det rinna av. Jag måste få bry mig, sen kan det rinna av. Det har jag faktiskt kommit underfund med idag. Jag är inte speciellt kall och hård, jag är mjuk och varm som människa, har alltid varit, men senaste tiden har jag försökt intala mig något annat, vilket har resulterat i en konstig soppa.

Har en relation med en människa som jag måste reda ut, mycket bottnar sig där. Nog att jag trodde att allt var lugnt, men så fel man kan ha. Och jag bryr mig, jag bryr mig mycket om den här människan, och jag blir ledsen och sårad även fast jag inte vill det, och har intalat mig själv att jag inte ska bry mig. Men jag gör det, jag bryr mig mycket om människor jag tycker mycket om. Eller överlag så bryr jag mig. Och det måste jag få göra för att fungera som den jag är.