-

Inte jag, inte just nu iaf. Jag och Martin har hållt ihop i över 8 år. Vad länge det känns men ändå som det va igår vi träffades på fiskarfesten. Men det var egentligen inte det det här blogginlägget skulle handla om. Jag jobbar som sagt på ett äldreboende här på orten som undersköterska, hjälper pensionärerna med att klara vardagen. Och något som vi lagt märke till är att en tantalutta över 90 år har blivit nyförälskad. Hon är som en liten tonårstjej som fnittrar och rodnar när hon ser den här gubben som hon är så kär så kär i. Men tyvärr tror jag ej att denna gubbe förstår att hon är kär i honom. Tyvärr kanske är konstigt att säga, det kanske inte hade varit bättre om han hade vetat om det heller. Tänk vilket rännande det hade blivit mellan lägenheterna. Man skulle ju aldrig veta var det var någonstans. Men hon är riktigt nyförälskad, man ser hur hon studsar runt på de rosa små molnen. Men ack så olyckligt kär. Den här gumman hade ringt hem till sin dotter och berättat att hon skulle gifta om sig. Hur skulle man som dotter reagera om sin mor på över 90 och bor på ett äldreboende ringde och sa att hon skulle gifta om sig? Förvisso är det många gummor som bor på boendena, och de flesta av dom är änkor sen många år tillbaka, men att man ska hitta kärleken igen då tycker jag är ganska otänkbart. Men nu har jag fått det motbevisat att det går faktiskt. Att även när man är närmare hundra kan känna dessa känslor. Jag tror ibland att vi glömmer bort att de äldre även känner dessa känslor. Ibland får vi nog stanna upp, lyssna och känna in. Ibland tror jag att det blir lätt att arbetet går på rutin, och det är farligt, mycket farligt. Då tror jag att man lätt glömmer personen man jobbar med. Men jag förunnar ingen att vara nyförälskad, det kan man bli i alla åldrar, vilket är härligt att se.