-

Jag har sen i vintras gått ner minst en storlek på kläderna, nästan 2. På arbetskläderna har jag gått ner en storlek och den börjar nästan kännas stor nu. I Bhstorleken har jag gått ner nästan 10 cm runt om och en storlek i kuporna.

När jag var inne i uppsala i lördags kunde jag lätt köpa en eller två storlekar mindre på kläderna. Känns så himla skönt. Och nu börjar folk även se att jag har gått ner. Sen så märker jag att jag har mycket kläder som sitter mycket bättre nu. Känns så himla skönt.

Sen första december har jag gått ner ungefär 14kg. Nog att jag inte var jätte stor, men större måste jag ha varit. Men nu är tom skärpen för långa som jag har nu. Så visste behöver jag köpa lite nytt. Hittade tre bhar i lördags som sitter riktigt snyggt. Känns riktigt skönt. Samt att jag kan ha klänningar nu och dom sitter snyggt. Det är så himla underbart! Så nu är det bara några kilon till sen så...

Men jag trivs som jag är just nu och jag är stolt över mig själv.

Har skaffat mig en privat blogg där jag kommer att skriva det mest privata och så, så ni som vill ha lösenord och användar namn maila mig. Där kommer jag att kunna skriva vad som egentligen händer och vad som försigår hos mig.

maila till [email protected] alt. skicka på facebook.

Jag tror att jag tappat fotfästet helt, jag känner inte igen mig själv. Inte bara när jag är nykter, utan på fyllan oxå. Jag brukar aldrig vara elak och dum. Det är något som har kommit senaste tiden. Och jag förstår inte varför. Eller jo egentligen kanske jag gör det. Jag är egentligen väldigt sårad och ledsen. Men jag försöker trycka undan det och vara hård och kall. Vilket verkligen inte verkar fungera. Jag är inte sån, jag är väldigt mjuk som människa och har väldigt lätt att ta åt mig. Men jag har försökt att vara hård och inte ta åt mig, vilket har resulterat i att någon har dragit undan mattan under fötterna på mig och jag har tappat fotfästet totalt.

Jag har ofta lätt till mina känslor, och har varit en som alltid pratat mycket och så. Men nu har jag istället dragit mig tillbaka och inte sagt så mycket. Och försökt att det ska rinna av mig. Men det har inte gått någe vidare. Eller förtillfället har det fungerat, men nu har jag samlat på mig så mycket känslor, tankar, funderingar att det bara inte går längre. Och det spårar, det är en soppa. Och jag känner mig ganska så skyldig till det oxå. Egentligen skulle jag väl skriva att jag inte bryr mig. Men då ljuger jag. Jag bryr mig, jag är ledsen över allt, förbannad, arg på mig själv. Jag har kunna skött allt mycket snyggare. Och jag trodde inte att jag skulle känna såhär. Men jag är jätte ledsen. Ledsen över mycket, mycket som finns inom mig som ingen vet.

Egentligen tror jag att jag varit för feg. Jag har inte vågat säga ifrån eller gå ifrån. Jag är för snäll, har alltid varit, vilket inte alltid är till en fördel. Men jag tror att jag har kommit underfund med en sak som spökar inne hos mig, och det kan jag nog reda ut så småningom. Måste bara låta allt lägga sig lite.

Det senaste året har varit en bergochdalbana totalt, i allt. Känns som allt varit inblandat. Från att ha varit i ett stabilt förhållande, att försöka skaffa barn (vilket inte lyckades och det är jag glad över idag), osämja mellan vänner, hittat en ny bästa vän som försvunnit, skulle förlovat mig (vilket aldrig blev av), jobb som kommer och går. Och nu sitter jag här, singel efter 8½år, kär i en annan, letar lägenhet, bråkat med en av mina bästa vänner (men det är löst nu), till att det går massa konstiga rykten och jag vet knappt var jag själv är. Allt känns mest märkligt och ensamt.

Men jag ska börja ett nytt liv, livet som singel. Det är ett hårt liv jag har framför mig, många spelregler som man ska lära sig. Till att kunna utnyttja vissa situationer. Men det är något jag måste lära mig. Jag kommer att bli starkare efter som.

Men nu ska jag föröska först och främst hitta fotfästet innan jag drar in någon annan i mitt liv. Vad ryktena säger just nu så får dom säga vad dom vill, visst till viss del kanske det är så. Men ändå inte. Och ja, jag bryr mig. Jag tänker bry mig. Låt mig få göra det i en dag eller två så är det lugnt sen. Jag är inte den som bara kan låta det rinna av. Jag måste få bry mig, sen kan det rinna av. Det har jag faktiskt kommit underfund med idag. Jag är inte speciellt kall och hård, jag är mjuk och varm som människa, har alltid varit, men senaste tiden har jag försökt intala mig något annat, vilket har resulterat i en konstig soppa.

Har en relation med en människa som jag måste reda ut, mycket bottnar sig där. Nog att jag trodde att allt var lugnt, men så fel man kan ha. Och jag bryr mig, jag bryr mig mycket om den här människan, och jag blir ledsen och sårad även fast jag inte vill det, och har intalat mig själv att jag inte ska bry mig. Men jag gör det, jag bryr mig mycket om människor jag tycker mycket om. Eller överlag så bryr jag mig. Och det måste jag få göra för att fungera som den jag är.

ibland måste man helt enkelt våga för att kunna vinna något.Jag blir så arg på mig själv många gånger. Jag brukar helt enkelt inte våga. Men igår vågade jag, väldigt nervöst innan, men skönt efteråt.

Var ute och red med Sandra i 1½ timma idag. Alltid när vi tar våra ridturer så pratar vi massor, skrattar, skojar, har tom hänt att jag gråtit. Men iaf så hade vi upp ett samtalsämne idag, spelar ingen roll vad, men så lag jag till en kanske lite inte allt för rumsren kommentar och sandra bara gapar och säger "När fan blev du sådär fräck i mun?!" Haha, jadu jag vet inte. Men något har förändrats. Nog att jag umgåtts mycket med Sandra på sistånde men ändå. Finns nog sånt hon skulle behöva av mig och jag av henne. Kombinationen kanske skulle bli riktigt bra. Man vet aldrig.

Men jag märker att bara sen jag blivit singel så har jag börjat tänka helt annorlunda och till viss del lagt om mitt liv. I vilket liv har jag varit ute och sprungit frivilligt? Aldrig, men nu gör jag det. Jag har aldrig varit så fåfängd som jag är just nu. Kan knappt gå utanför dörren utan smink. Knappt åka ut till stallet. Jag vet inte alls vad som hänt. Förut bodde jag i mina mjukisbyxor och uppsatt hår och lite mascara. Men nu visar jag mig inte i mjukisbyxor bland folk längre. Jag vet inte vad som hänt. Det är inte samma Lina längre. Men men, det verkar som att det blir bättre och bättre.

Dessutom har jag fått komplimangen att jag är en fin människa idag! Det fick mig att le ordentligt! Kändes så himla bra! Det kommer jag att leva på länge.

...får man en klump i magen. En såndär skön klump i magen...

Dom sitter verkligen inte bra längre. Eller det är ju positivt med tanke på att jag gått ner. Måste nog leta upp skärpet...

Är ibland det roligaste som finns men det svider rätt bra i plånboken oxå. Men idag har jag köpt en present åt mig själv eftersom jag varit så duktig att gått ner i vikt. En adidas tröja som jag velat haft hur länge som helst. Dyr va han oxå. Men såååå snygg!


Nog att jag ser ut som en mupp, men kolla på tröjan istället. Den är bara sååå mycket jag.